Det Första Andetaget (deckare)

Följande är en potentiell början på en deckarroman, som är slutprodukten av våran ”deckare-vecka” här på författarlinjen. Vi har blivit uppmuntrade till att lista ut det perfekta mordet, vart man dumpar kroppen, och en mördares motiv. En del av mina klasskamrater har visat sig vara kusligt bra på det…

Jag måste erkänna att jag trodde den här veckan inte skulle ge mig särskilt mycket, med tanke på att jag varken läser eller nånsin försökt skriva deckare, men jag blev positivt överraskad av hur kul och lärorikt det var, och hur nöjd jag blev med min inledning. Det är nästan så att jag har lust att fortsätta på den… vilket min lärare uppmuntrar.

---

Prolog

Han tycker om regnet; det rensar gatorna bättre än vad mörkret gör. Ungdomarna som vanligtvis stryker omkring likt hemlösa katter om natten flyr inomhus så fort de första dropparna börjar falla. Kvar är bara den hemlösa gubben som söker skydd i busskuren nere vid affären. Men det är långt borta.

Ingen ser honom när han svänger in på hennes gata, eller när han slinker genom grinden. Om dagarna gnäller den något avskyvärt, men nu överröstas dess varning av regnet. Dörrlampan är släckt, men han behöver inget ljus då han hukar sig ner och trevar efter nyckeln under blomkrukan bredvid dörren. Metallen är kall i hans hand, även med handskarna på, men en värme sköljer över honom så fort han sluter fingrarna om den lilla bronsnyckeln.

Huset är nedsläckt och tyst, och han stänger varsamt dörren efter sig med ett tyst klick. Skorna är i gummi och genomsura från regnet så han stiger enkelt ur dem och lämnar dem på dörrmattan innan han fortsätter genom hallen till köket. Det hörs inte ett ljud utöver hans bultande hjärta; en harmonisk puls som hela hans kropp verkar röra sig i takt till.

Trappan knakar lågmält under hans fötter när han tassar upp till övervåningen, men han vet att man inte hör det från sovrummet. Dörren längst bort i korridoren står på glänt, och nu kan han höra hennes tunga andetag. Han går närmare, undviker golvbrädan som knakar precis utanför badrumsdörren; strumporna glider ljudlöst över det kala trägolvet.

Från dörröppningen ser han hennes bara ben sticka ut från under täcket, och han vrider på huvudet i ett försök att se mer av henne. När det inte går puttar han upp dörren och kikar in i rummet; hon ligger på rygg med det mörka håret spritt likt svarta lågor över kudden. Magen höjs och sänks i takt med hennes andetag, och ögonlocken är fridfullt slutna.

Han står där en lång stund, lägger huvudet på sned och betraktar henne som så många gånger förut. Det kliar i fingrarna på honom; han vill röra vid henne. Han har tappat räkningen på hur ofta han fantiserat om att stäcka ut handen och sluta fingrarna om hennes nätta hals. Den senaste veckan har varit värst; det har varit svårt att hålla sig. Luften har känts för tunn, hans lungor för trånga. Han har haft svårt att sitta still och fokusera på till och med något så simpelt som att mata Vilgot med flygplan.

Och nu är väntan över.

Hjärtat i hans bröst slår snabbare när han stiger över tröskeln, smyger sig ända fram till sängkanten. Månskenet från fönstret bakom honom kastar en lång skugga över madrassen, och plötsligt grymtar hon till i sömnen. Han väntar; väntar tills hennes andning återgått till det normala och hon slutat vrida på sig. Då drar han ett kort andetag. Hans puls tar fart, och med den hans rörelser.

Madrassen dippar där han sätter i knät, hans händer söker sig längtansfullt till hennes hals samtidigt som han grenslar henne. Regnet från hans kläder droppar ner på de vita lakanen och hennes ansikte. Hon vaknar såklart, men det spelar inte längre någon roll. Hennes ögon spärras upp i chock, ögonvitorna synliga i skenet från fönsret. Hon försöker skrika, men hans fingrar omfamnar redan hennes strupe så hårt att inget ljud kommer ut; bara ett ynkligt kvidande.

Hon känner inte igen honom. Han förväntade sig det inte heller. Hennes armar sträcker sig efter honom; antingen i ett försök att knuffa bort honom eller klösa honom i ögonen som är det enda av hans ansikte som syns mellan den neddragna mössan och uppdragna halsduken. Men paniken gör hennes rörelser obalanserade och klumpiga; hennes styrka går mest åt att bara försöka kippa efter luft.

Det är över alldeles för snabbt.

Hennes ben slutar sparka och hennes kropp börjar rycka under honom. Hon river förtvivlat efter hans händer runtom hennes hals men lämnar bara klösmärken på sig själv. Han önskar han kunde känna hennes svala hud genom handskarna; de blir alltid så kalla när de är på väg att slockna. Snart stillnar även hennes armar, försöket till ett sista andetag hörs som ett sus i vinden, och hon blir liggande livlös i hans grepp. Hennes ögon och mun är båda vidöppna i förstelnad fasa.

Långsamt lättar han på trycket runt hennes strupe och rätar på ryggen där han står på knäna i mitten av sängen. Hans hjärta bankar hårt mot bröstkorgen, hans andning tung innanför halsduken. Med ögonen ännu fästa på henne tar han av sig mössan och drar ner masken till hakan, och drar Det Första Andetaget. Ett lugn sköljer över honom; hans puls återgår sakta till det normala.

Han stannar aldrig länge, men det gör känslan av harmoni då han går tillbaka nerför trappan och kliver i skorna igen. Den förblir färsk även när han låser dörren och lägger nyckeln på sin plats. Den håller fortfarande i sig när han kommer hem och kryper ner i sängen bredvid Camilla.

Den kommer vara tillräcklig tills hans händer börjar klia igen.

Och det händer alltid förr eller senare.

---

1

Kommissarie Eva Blom tycker inte om regnet. Inte nog med att fukten får hennes lockar att komma tillbaka efter att ha spenderat tio dyrbara minuter åt att tämja dem med plattången, men det suddar också bort spår. Och barnens ytterkläder ska man inte tala om! Att hämta Oscar och Kevin på dagis i eftermiddag kommer vara ett rent helvete, och hon kommer troligen få borsta torkad lera från bilsätet hela veckan. Barn i deras ålder tycks helt enkelt tvungna till att sätta sig på baken i den blöta sandlådan.

Regnet har slutat men den kyliga luften luktar ännu av fukt, så där som den ofta gör i början av hösten. Bilen skvätter upp vatten på trottoaren varje gång däcken kör igenom en stor pöl, och Eva kör saktare för att inte skvätta ner folk de passerar i stan. Hon hade uppskattat det om hon var i deras ställe.

I passagerarsätet sitter Anna och trummar med tummen mot bildörren i takt till vilken låt hon än har fast på hjärnan. Tack gode gud att Eva inte kan höra den själv; de har väldigt skild musiksmak. Ingen av dem har sagt ett ord sen de lämnade stationen, troligen morgontrötta såväl som tankspridda över scenen de är på väg till. De hade knappt fått i sig sin första kopp kaffe innan samtalet kom.

Gatan är avspärrad när de kommer fram, och två bilar står parkerade utanför ett utav husen med ett par poliser i uniform. Tekniska verkar redan vara här. Eva blir invinkad att parkera sin Ford vid trottoaren till höger om grinden, och de två kliver ut i morgonluften. Anna huttrar men Eva biter ihop, och tillsammans går de igenom den öppna grinden och in i huset.

”Var är alla?” frågar Eva när första våningen verkar helt öde.

”Övervåningen”, svarar en man i uniform som just då kommer gående nerför trappan. Eva är ganska säker på att han heter Johan, men hon är dålig på namn bland kollegorna. Det är som om hon sparar den energin till brottslingar. ”Det finns inget att se här nere.” Han suckar då han når foten av trappan. ”Inte för att det finns mycket att se de däruppe heller, för den delen”, tillägger han.

”Vad menar du med det?” frågar Anna, ena ögonbrynet lyft.

”Ja, det är ju kroppen såklart.” Han stoppar händerna i fickorna. ”Men det verkar inte finnas mycket mer än så. Det finns inga tecken på att någon brutit sig in, inget som tyder på att hon skulle haft besök över natten.” Johan rycker hjälplöst på axlarna. ”Ni borde nog gå upp och ta en titt själva.”

Eva nickar och fortsätter mot trappan, Anna hack i häl. Dörren längst bort i korridoren står på glänt, och Eva misstänker att det är offrets sovrum. Innanför dörren finns två andra poliser, en stående vid fönstret och den andre hukande vid sängkanten. Hennes blick dras genast till kvinnan på sängen, iklädd det som ser ut att vara hennes sovklädsel. Kvinnans ögon är uppspärrade: stirrar ut i tomma intet ovanför sig, och munnen är öppen i vad som liknar ett tyst skrik.

”Anna. Eva. Hej”, hälsar mannen vid sängen och reser sig till sin fulla längd.

”Hej”, svarar Eva, och känner sig aningen dum för att hon inte kan hans namn.

Anna kommer till undsättning.

”Är hon identifierad än, Kalle?”

Eva slår sig mentalt i pannan—Karl var det ja!—medan mannen nickar.

”Hon heter Sofie Lundström, 31 år gammal. Hennes syster och systerdotter hittade henne nu imorse. De visste var extranyckeln låg.”

”Åh, herregud”, flämtar Eva.

”Vilken överraskning”, instämmer Anna lågmält.

Karl fnyser.

”Minst sagt.” Han gör en gest mot sängen. ”Jag är ingen rättsläkare, men jag skulle gissa på att hon inte varit död särskilt länge.”

”Baserat på vadå?” vill Eva veta.

Han går tillbaks till sängkanten där han suttit när de först kom in i rummet, och pekar på kvinnans händer som börjat blekna med resten av kroppen. Hans pekfinger snuddar nästan vid ett livlöst, krokigt finger, och Eva rynkar på näsan.

”Hennes fingrar har inte blivit blåa än”, konstaterar han. ”Efter att hudcellerna börjar dö tar det cirka åtta timmar innan fingrar och tår blir blåa.”

Anna höjer på ögonbrynen åt honom.

”Ingen rättsläkare, sa du?”

Karl rycker på axlarna och backar undan från kroppen igen.

”Jag har snappat upp en del”, förklarar han.

Eva vrider på nacken och studerar polisen som står vid fönstret, men det Johan sagt verkar stämma: det finns inget som tyder på att någon brutit sig in. Hon vänder tillbaka blicken till liket, fokuserar på de lila märkena runt halsen. Det ser nästan ut som fingermålningarna Oscar tog hem från dagis häromveckan, bortsett från de små, långsmala såren.

”Är det där rivmärken?” frågar hon och tar ett par steg närmare.

”Japp”, nickar Karl. ”Ser ut som skinn under hennes naglar också.”

”Så ingen bröt sig in, hon bodde ensam, och hon verkar ha rivit sig själv på halsen?” repeterar Anna fundersamt. ”Hon kanske ströp sig själv.”

”Ingen kan strypa sig själv”, säger Eva platt.

”No shit, Sherlock”, suckar Anna och himlar med ögonen. ”Jag menar bara att det finns absolut inga spår efter en annan människa i huset.”

”Vänta tills kroppen blivit obducerad”, tycker Karl. ”Det kan finnas någon slags DNA att hitta.”

”Av någon anledning så tvivlar jag på det”, mumlar Anna. Hon blickar runt i rummet. ”Tror ni vi kan hitta en dagbok eller nånting?”

”Dagbok?” frågar Eva misstroget. ”Hon är över trettio.”

”Eller nånting”, repeterar Anna med en lätt axelryckning. ”Hon måste få ut sina inre tankar och känslor på något sätt.”

”Jag gissar på att ni har mer tur med systern”, erbjuder Karl. ”De verkade väldigt nära.”

”Toppen”, nickar Anna. ”Vi borde ta redan på om hon hade någon pojkvän. Om hon hade det så slår jag vad om att det var han. Det är alltid pojkvännen.” Hon ignorerar Karls min och ser hoppfullt på Eva. ”Är vi klara här?”

Eva fnyser lätt och gräver upp ett par plasthandskar ur fickan.

”You wish.”

~ * ~

Anna har aldrig tyckt om att undersöka brottsplatser; hon vill förhöra levande människor, vilket troligen är anledningen till att de jobbar så bra ihop. Eva trivs inte i förhörsrummen, tycker inte om att stirra in i folks ögon och försöka avgöra om de talar sanning eller ej. Hon är inte särskilt bra på det heller. Anna är fan guld på det.

Tyvärr så är Sofies syster alldeles för omskakad för att kunna bli intervjuad idag, så Eva och Anna spenderar eftermiddagen på stationen och hoppas på nyheter från rättsläkaren som tagit över kroppen. De får inga, och när Evas skift är slut åker hon direkt till dagis för att hämta pojkarna.

”Mamma, mamma, titta!” ropar Oscar när han får syn på henne i hallen. Han springer mot henne med ett krokigt pappersflygplan i handen. Det ser ut att ha störtat. ”Jag kan göra flygplan!”

”Åh, så fint”, berömmer Eva och rufsar honom i håret. ”Var är Kevin?”

”I lekhallen”, svarar en av dagisfröknarna med ett leende. ”Jag kan hämta honom.”

”Tack”, säger Eva med en lätt suck. ”Oscar, ta på dig jackan.”

Det tar ett par minuter för Kevin att slita sig från lekhallen, och Oscar har redan fått på sig stövlarna när hans bror äntligen kommer springade runt hörnet. Det är en annan pojke med honom, med mörkt hår och bruna ögon. Han håller också i ett pappersflygplan.

”Vilgot, ta på dig skorna”, uppmanar den fröken som hämtat dem. ”Din pappa väntar.”

Den mörka pojken snubblar fram till en man som Eva knappt lagt märke till, stående tyst i hörnet av kapprummet, och börjar genast pladdra om sitt flygplan. Kevin klär på sig snabbt men Oscar blir ändå otålig där han står i den fodrade jackan. Så småningom blir de ändå klara och går ut till bilen.

”Hejdå, Vilgot!” ropar Kevin och vinkar tvärs över gatan.

Eva tittar upp och ler då hon ser den andra pojken och hans pappa vid Volvon på andra sidan gatan, lättad över att Kevin har så lätt att skaffa nya vänner. Om det ändå vore så enkelt för lille Oscar. Vilgots pappa ser också upp, och deras blickar möts. Han lyfter på hakan med ett försiktigt leende. Hon ler tillbaka.

Kanske känner han likadant om sitt barn.

---

Överge eller fortsätta, det är frågan? 😉

Nästa vecka ska vi fastställa en titel om man inte redan gjort det (jag kommer troligen gå fram och tillbaka med min hela helgen) samt göra ett bokomslag + baksida. Spännande!